Lite tankar en söndag

Ibland känner man bara för att skriva. Sätta sig ner och bara låta orden komma. Utan riktning och mål. Det får bli vad det blir.

Jag tänker. Hela tiden. Har hela tiden en pågående konversation med mig själv i mitt huvud. Ibland på svenska, ibland på engelska. Så har det varit så länge jag kan minnas. Har många gånger tydligare minnen av tankar jag hade i barndomen än av konkreta händelser, eller vad jag sagt eller vad andra sagt. Sånt är jag dålig på att minnas.

Jag tänker. Att om jag kunde få göra ett återbesök i mitt 12-åriga huvud så skulle jag till stora delar känna igen mig precis.

Världsproblemen har jag alltid tänkt mycket på. När jag var 12 år så var det Kalla krigets dagar och atombombshotet vilade tungt över världen. Jag var ofta väldigt rädd. Men det Kalla kriget tog slut och den där rädslan för att krig eller liknande hemskheter skulle vara något som skulle kunna drabba oss, här i Sverige, den försvann så sakta.

Men nu är den tillbaka igen. Det finns så mycket att vara rädd för idag. Om man är lagd åt det hållet. Och det är jag. När machomännen tar över i land efter land då blir jag rädd på riktigt.

Jag har aldrig varit någon machoman. Själv skulle jag absolut definiera mig som manlig, men i Putins ögon är jag bara en fjantig fjolla, det förstår jag ju. Och skickar han sin armé så springer jag direkt och gömmer mig.

Kan ni förresten tänka er den tanken? En armé av svenska, jämställda, myspappor som ställs mot en armé av uppumpade ryska machodårar? Vad skulle det ens vara för idé att sätta en bössa i handen på oss? Allvarligt talat, tänker man så, så varför har vi ens ett försvar?

Ja, allvarligt talat? Och det menar jag som en bra sak. Machoidealet har inte fått råda i det här landet på ganska många år nu. Visst, det finns feminister som hävdar att vi fortfarande lever i ett patriarkat, och det stämmer säkert på många områden. Men vi har kommit ganska långt också. Och jag är helt övertygad om att vi är friare allihopa, både män och kvinnor, ju mindre vi tvingas in i könsroller.

Åh, jag byter spår nu, men jag kom att tänka på Lars Lerin (igen), apropå svenska mysfarbröder. Ny säsong av Vänligen, Lars Lerin på Svt nu. Han träffade Björn Ranelid i senaste programmet. Björn är ju egentligen inte alls någon helylle svensk mysfarbror, precis. Tvärtom kan han framstå som fåfäng och skrytsam. Men det är så befriande det också.

Björn läste högt ur sin senaste roman, fritt ur minnet, för Lars. Med en röst som lät oss förstå att det var den stora konstnären som talade. Och så får man ju inte göra? Ta sig själv på så himla stort allvar? Sätta sig själv på piedestal och höga hästar och allt vad det heter. Ack nej. Eller jo, det får man visst det, vill jag säga.

Varför skulle han skriva om han inte tyckte att han skrev bra? Tycker inte Lars Lerin att han målar jäkligt fina tavlor? Så klart han gör. Varför skulle han annars hålla på och kladda i sin studio, dag efter dag?

Själv skriver jag låtar och spelar in. De är jävligt bra. Jag tycker jag är fantastisk, emellanåt. Och jag skiter i vad andra tycker. Ja, de flesta tycker ingenting för det är ingen annan som lyssnar. Men det skiter jag också i. Jag gör musiken för min egen skull. Och det tänker jag fortsätta med.

Ibland står jag framför spegeln och leker popstjärna. Fortfarande, 47 år gammal. Ja, jag bjuder på den bilden. Varsågoda. Fast det är mer sällan nu, får jag nog tillstå. Ofta tar jag däremot långa promenader med mig själv i lurarna. Det gör mig alltid på bra humör. Och ofta har jag svårt att låta bli att gestikulera och sjunga med. Men hallå, lite band får man ju lägga på sig, liksom.

Samtidigt i Hofors. Ja, det är också ett program på Svt. Där fick man bland annat följa den evige hårdrockaren Micke. Han tyckte också att han själv var fantastisk. I en obetalbar scen i första avsnittet rockar han loss hemma i vardagsrummet. Till sin egen låt, Eternal rebel. Luftgitarr och vrålsång. Iförd endast linne och kalsonger. Karln är alltså typ 56 år gammal. Snacka om självdistans. Vilken underbar människa. Det är inte att göra det lätt för sig i lilla Hofors, att sticka ut på det viset, i riks-tv och allt.

Hög igenkänningsfaktor på den scenen för min egen del. Jag tänker fortsätta bejaka min inre Micke Ohlsson. Det hoppas jag du också gör. Fortsätt vara dig själv. Fortsätt vara fantastisk.

(Det slog mig att jag hade tänkt få in några ord om panikångest. Vet inte varför. Eller jo. För att livet är komplicerat. Ibland är man fantastisk. Ibland har man panikångest. Ja, jag också. Men det går över. Och det vet jag. Även när jag är mitt i panikångesten, så vet jag det, att det går över. Det är bara en parentes. Den kan vara någon timme, eller några dagar. Men det är bara en parentes. Sen är jag ute igen på andra sidan. Och är fantastisk igen. Och det är som fantastisk jag vill definiera mig själv. Punkt.)

Vänligen, Lars Lerin med Björn Ranelid
Samtidigt i Hofors (se Micke Ohlsson från ca 5.00)
Och här är jag:
Andynista – Utanför