Lars Lerin och vikten av att våga visa sig sårbar

Tittar på Lars Lerin på Svt Play. Först de sex programmen där han ska försöka träffa nya vänner. Blir helt tagen av denna man. Går vidare med dokumentären Mot kvällen uppklarnande, om hans konstnärskap, och sedan För dig naken, om hur han träffade sin man Junior. Jag tror aldrig att sett någon vrida ut och in på sig själv i offentligheten på samma sätt. “För dig naken” borde heta “För er naken”. Alla kan se. Det är verkligen extremt självutlämnande.

I det sista avsnittet av Vänligen Lars Lerin så träffar han den norske konstnären Bjarne Melgaard i dennes studio i New York. Lerin har valt honom för att han gillar hans konst och för att de tycks ha en del gemensamt, båda har till exempel en sydamerikansk pojkvän/man. Melgaard verkar först ganska distanserad och ointresserad. Han visar upp sina mer eller mindre chockerande (?) verk, ofta med explicit sexuellt innehåll, och Lars Lerin blir närmast generad, trots att han förstås är väl förtrogen med norrmannens konst.

“Och här kommer jag med mina små akvareller”, säger världskonstnären Lars Lerin förläget till kameran. Självklart är det på ytan mycket tuffare att måla erigerade penisar och skriva FUCK med versaler i parti och minut, än att måla skira naturbilder.

Eller? Hur tufft är det att spela tuff och söka effekter? Det lilla jag själv ser av norrmannens konst framkallar mest den klassiska reaktionen “det där kunde ett barn ha målat”. Lars Lerins konst däremot lämnar mig andäktig. Det kan inte finnas tio levande människor på jorden som har en liknande talang. Hans sätt att fånga ljuset är kort och gott magiskt.

Dessutom. Han vågar visa sig sårbar. Och finns det något tuffare? Att ställa sig där – i offentligheten, i tv – med alla sina fel och brister fullt synliga, till allmän beskådan? Helt utan mask? Utan skydd? Kan man tänka sig en högre grad av mod?

Lars och Bjarne hamnar framför en särskilt explicit tavla, den är så snuskig att Lars kan knappt titta på den. Och så ställer han frågan som vi alla undrar. “Men vad säger din mamma…?” Det är mitt i prick. Och knappast en fråga som en överimponerad kulturjournalist skulle ha ställt. Bjarne bryr sig så klart inte (inte hans mamma heller, tydligen). Men för Lars är det en central fråga. “Vad ska mamma säga?”

Det är definitivt en fråga som håller mig tillbaka från att vrida ut och in på mig själv. Inte bara vad mamma ska säga (hon är förresten död), men vad ska andra säga? Vi vill verka lyckliga, hålla en upp en bra fasad. Det har väl aldrig varit “viktigare” och tydligare än nu, med Facebook och Instagram och allt vad det heter? Vi skriver, delar bilder, när vi mår som bäst. Våra lyckligaste stunder. Däremellan är vi tysta. Kanske borde vi dela med oss mer av de mindre bra stunderna? Inte för att få sympati, utan för att de faktiskt tillhör livet.

Vad förlorar man egentligen på att då och då släppa fasaden och visa sig sårbar och mänsklig? Kanske mister man en och annan machovän (so what!?), men förmodligen vinner man desto mer respekt hos de flesta andra. Som i fallet Lars Lerin. Plötsligt har han blivit hela svenska folkets lilla nallebjörn. Denna gamla alkoholist, detta – i vissa stunder – mänskliga vrak, denna man som ständigt tycks brottas med djupa identitetskriser. Och samtidigt, detta geni.

Under flera år, när Lerin var på botten och närde sig på alkohol och självömkan, så brevväxlade han med sin nära vän Kerstin Högstrand. Breven finns utgivna i två böcker. Jag har inte läst dem – än – men jag hittade en recension där det framgår att det är närmast plågsam läsning. En människa i sitt mest patetiska tillstånd. Lämnad av den han älskar. Utan mening i livet. Med offerkoftan fastlimmad på kropp och själ. Det är en sak att skriva så i sin dagbok. Vissa av oss kanske till och med håller igen där? Tänk om någon hittar den? Efter vår död? Andra kanske faktiskt lämnar ut sig till sin bästa vän, men hur många gör det i skrift? Och att sen ge ut det i bokform?

I en tid där man ibland får intrycket att allt som stavas reflektion och eftertanke är på väg att suddas ut. Där allt bara snurrar fortare och fortare och där ingen snart orkar läsa en text längre än en tweet. Där det kan kännas som om själva demokratin är i gungning. Där sveper Lars Lerin in i precis rättan tid. Som ett väsen från yttre rymden. På klingande värmländska förmedlar han sitt budskap: att faktiskt så är vi bara människor allihop. Alla har vi våra fel och brister. Och det är faktiskt inget att skämmas för.

Fan, vem är inte patetisk emellanåt?