Kampen mot jante

Jag var lite låg igår. Låg för att jobben inte trillat in i så vidare värst strid ström de senaste veckorna. Vad ska jag göra? Vad ska jag tjäna pengar på? Trots allt behöver man ju lite pengar i den här världen. Inte så mycket, i mitt fall. Jag prioriterar frihet framför pengar, annars skulle jag inte ha sagt upp mig. Men hyresvärden ska ha sitt varje månad. Och ICA ska ha en slant för att låta mig bära hem lite mat.

Jag har tankar varje dag på saker jag skulle göra. Affärsidéer. Men även om jag oftast är entusiastisk inledningsvis så slutar det alltid med att jag kommer på en massa anledningar till varför det inte kommer att fungera och så begraver jag idén. Oftast är det en insikt om hur jag själv fungerar, eller rättare sagt INTE fungerar, som sätter käppar i hjulen. Högst realistiskt.

Jag tänker att jag inte har uthålligheten att dra igång något och köra på det. Att jag skulle tröttna. Att jag är bra på att börja nya projekt, men urusel på att slutföra. Och så har det varit. That’s my story. Men måste det vara så?

Just nu läser jag en bok som heter Din gränslösa styrka av Anthony Robbins. Den ser väldigt amerikanskt flåshurtigt halleluja-aktig ut, men innehåller en hel del matnyttigt. Nu har jag bara kommit cirka en fjärdedel än så länge, men so far so good. Bland annat handlar det om våra negativa tankar om oss själva och vad de leder till. Vad de gör med oss. Och, framför allt, att det faktiskt går att programmera om sina tankar.

Vad är det som säger att inte jag skulle kunna? Ingvar Kamprad och Steve Jobs, de är/var väl också människor av kött och blod? Inga supermänniskor. Men de – och andra som “lyckats”, som har en idé och genomför den – inte tänkte de någonsin att det var omöjligt. Tvärtom kanske omständigheter dök upp som gjorde att de faktiskt verkade omöjligt på riktigt, men gav de upp för det? Nej, de körde på. Trodde på sin idé, lärde av misstagen, skruvade till parametrarna och kämpade vidare.

Men jag tänker att sån är inte jag. Jag är bra på att ligga soffan. Grym på det. Kan förlora mig i timmar vid datorn och spela in någon låt som ingen kommer att lyssna på (ja, jag vet, nu var jag där igen). Eller sitta och göra Spotify-listor. Sånt är kul. Men några pengar blir det inte.

Hur vänder man det där? Fan vet. Men jag ska försöka. Ett första steg har handlat om energi. Att skaffa mig energi varje dag. Det har varit en bristvara i mitt liv tidigare, men det har jag lyckats vända på genom en massa nya vanor som jag kommer att beskriva på annat håll. Nu har jag energin, de flesta dagar, men jag har fortfarande kvar de negativa tankarna.

Egentligen har jag en grundmurad tro på mig själv och min egen förmåga. I grunden. Men sen grumlas den när den kommer upp till ytan.

Om man hårddrar det, som Anthony Robbins gör i sin bok, är depression något man skapar själv i sitt huvud. Jag kan i alla fall säga att det var så i mitt fall, för ett år sedan. Då handlade det om tankarna på mitt jobb. Jag kan inte, jag vill inte, det här är meningslöst, det här går inte. Och tänker man så, ja, då går det så klart till slut inte. Till slut har man rusat rakt in i väggen.

Robbins menar att nyckeln till förmågan att styra över sitt eget liv är kunskapen om hur man hanterar sina sinnestillstånd. Att lära sig känna igen de negativa tankarna och att ha metoder för att vända dem, eller strypa dem. Sluta slå på sig själv. Varför ska man hålla på och slå på sig själv?

Som sagt, jag vill betona det: jag trivs ypperligt med mig själv egentligen. Jag är en bra människa som är bra på en massa saker. Men jag är infernaliskt usel på att tro på att jag har något att bidra med i det stora, så att säga. Till exempel, att någon skulle vilja läsa dessa rader? Detta trots att jag arbetat som journalist och copywriter i över tio år och har skrivit en mängd uppskattade texter på en mängd olika ställen. 

Så varför skulle inte jag kunna formulera något om livet som någon annan skulle kunna uppskatta att läsa? Tvärtom, är inte jag precis rätt person att göra det?

Nej, då kommer det där jante-tänket smygande direkt. “Inte ska väl jag”. Svenska jävla pissmentalitet! Jo, det ska jag. Just jag. Ska just det. Så nu gör jag det.