Historien om en låt

andas_lendas

Där står vi, jag och Annika. I solen på Kreta. Vi ser glada ut. Men vi har en uppgift som tynger oss lite. Vi måste skriva en låt. Bilden är tagen 14:03 och låten måste vara färdig senast kl 19. Helst tidigare.

Varför måste vi skriva en låt, kan man undra? Helt enkelt därför att vi befinner oss på ett retreat för låtskrivare i den lilla byn Lendas på Kretas sydkust. Det är andra året i rad som jag är där, tredje för Annika. Varje dag är i stort sett den andra lik. Tillsammans med någon annan deltagare ska man skriva en låt och sedan framföra den för resten av gruppen på kvällen. Det låter kanske som en omöjlig uppgift, eller i alla fall svår. Men faktum är att det alltid blir en låt och oftast dessutom en riktigt bra.

Just den här dagen, fredagen den 7 juni 2013, är vi lite slitna. Det är femte dagen på lägret. Femte dagen av låtskrivande. Och, det ska väl tilläggas, sena nätter med vin och skratt. Varje dag brukar vi få en uppgift för att få fart på kreativiteten. Den här dagen skulle vi ta en lång promenad till grannbyn några kilometer bort, ensamma och i tystnad, och bara samla intryck. När vi kom fram skulle vi direkt sätta oss ner och bara skriva. Skriva, skriva, skriva. Efter en timme eller så skulle vi träffa vår “co-writer” (den vi blivit ihopparad med för dagen) och äta lunch och ta del av varandras tankar. Kanske fanns där embryot till en sång?

Jag tyckte det var en skituppgift. Struntade i den. Gick min promenad. Tänkte inte på nåt särskilt. Skrev ingenting när jag kom fram. När jag sedan träffade Annika på en taverna för lunch så visade det sig att hon inte heller skrivit något. I alla fall inget vettigt. Så vi satt och pratade bort ett par timmar bara. Och det blir lätt att tiden går fort när man sitter på en taverna i en liten by på Kreta och dessutom i trevligt sällskap. Plötsligt insåg vi att vi borde nog gå tillbaka om vi skulle hinna få ur oss någon låt.

När vi kom tillbaka till hotellet så hämtade Annika pianot och jag hämtade ipaden för att kunna skriva text. Vi satte oss på terassen utanför mitt rum. Ok, en låt tack?

När man skriver en låt tillsammans med någon annan blir det lätt att man hamnar i diskussioner kring vad som egentligen är bra och inte. Det fanns det inte tid för nu. Jag hade aldrig jobbat med Annika tidigare, men jag visste att hon var en grym pianist. Så jag sa till henne: “Spela nåt bara. Vi kör på det första som kommer!”

Och så började hon spela. Bara så där. Ganska exakt det som du kan höra i videon här nedan. Och sen kom texten. Bara så där. Och tre timmar senare framförde vi den för de andra.

Vi kände direkt att låten var speciell och när vi kom hem började vi prata om att spela in den i studio. Det gjorde vi också, med stråkkvartett och allt.

Musik är magiskt. När man skriver en låt – var kommer den ifrån? Plötsligt bara finns den där. Den här kommer att finnas med oss så länge vi lever, jag och Annika. Men titta på bilden här ovan igen. Den är tagen ett par timmar innan vi hade en aning om att vi att det snart skulle finnas en låt som heter “Tre små ord”. Häftigt, tycker jag.